Carlos Nuñez och Eduardo Madariaga var centrala figurer i chilensk fackföreningsrörelse, och deras arbete är en gripande berättelse om motstånd, solidaritet och utbildning i svåra tider. När militären under ledning av Augusto Pinochet tog makten i Chile den 11 september 1973, förändrades livet dramatiskt för dem och deras fackförening, Post- och telearbetarnas förbund. Pinochets diktatur blev starten på en brutal period av förtryck, präglad av tortyr, mord och en våg av landsflykt. Trots dessa faror vägrade Carlos och Eduardo att ge upp.

Under diktaturens mörka år fortsatte Carlos och Eduardo att hålla fackföreningen levande genom att organisera fotbollsturneringar. Dessa turneringar blev en sorts maskerad samlingspunkt där medlemmarna kunde mötas, hålla kontakten och ge varandra stöd i en tid när till och med vänskapliga samtal kunde innebära fara. Det blev ett diskret, men kraftfullt motstånd mot en regim som ville isolera och kontrollera varje form av kollektiv handling.

Med tiden blev dock situationen ohållbar, och efter att tidningar börjat publicera hot mot deras liv tvingades de lämna sitt hemland. Som exilchilenare hamnade de till slut i Sverige, i Stockholmsområdet, där de fortsatte sitt arbete för rättvisa och frihet. Sverige blev för många exilchilenare en plats för återhämtning och ett nytt centrum för deras kamp för ett fritt Chile.

Utbildning som Motstånd och Gemenskap

År 1985 fick Carlos och Eduardo möjligheten att sprida sin kunskap och erfarenheter på Västerhaninge folkhögskola, där u-landslinjen planerade en studieresa till Chile, som fortfarande var under Pinochets järngrepp. För att förbereda de svenska deltagarna inför resan ledde Carlos och Eduardo en serie studiecirklar, där de gav en djupare inblick i landets politiska situation, diktaturens effekter och fackföreningarnas betydelse i kampen för demokrati.

Resan blev en väckarklocka för många deltagare. Vid återkomsten till Sverige blev de engagerade i att sprida sina upplevelser och öka medvetenheten om de förfärliga förhållandena i Chile. Många kände att diktaturen måste krossas och att folkbildning var ett kraftfullt verktyg för att skapa förändring.

Föreningen Folkbildning för Frihet

I januari 1986 samlades en grupp chilenska flyktingar tillsammans med svenska folkbildningsentusiaster vid LO folkhögskola Runö i Åkersberga. Här samlades de för en kurs om folkbildningens roll i utvecklingsländer och för att diskutera hur utbildning och samhällsengagemang kunde bli redskap i kampen mot förtryck världen över. Under kursen deltog Carlos tillsammans med Anita och Göran, och här föddes idén om att skapa en ny förening som kunde fortsätta och förstärka detta arbete. Resultatet blev Föreningen folkbildning för frihet, en plattform där svensk och chilensk solidaritet kunde blomstra och där arbetet för internationell rättvisa fick ett nytt hem.

När Eduardo avled i mars 1988, beslutade föreningen att hylla hans minne genom att lägga till hans namn till föreningens namn. Föreningen blev därmed känd som Föreningen folkbildning för frihet – Eduardo Madariaga. På så sätt lever Eduardo vidare i föreningens arbete och dess vision om en rättvisare värld.

Genom Carlos och Eduardos handlingar och arv ser vi hur folkbildning och facklig kamp kan förena människor över nationsgränser och skapa en gemenskap som överlever förtryck. Det är en historia om mod, vänskap och hopp – en påminnelse om att solidaritet är en kraft som kan övervinna även de mörkaste tider.